Hopplösheten.
2006-11-29 @ 23:19:37
Man önskar så ofta att ens liv var så som de är i serierna på tv. Och det är så lustigt. jag menar, serierna på tv, rollfigurernas liv är ju skriva efter händelser i det verkliga livet. Bara det att allting är sammanfattat. Det händer himlans mycket bra saker i serierna, som känns sådär magiskt och fint, men så finns det mycket hemskheter också. Men de är inte så hemska just då, eller just i det tillfället de visas så kan de vara jättehemska, men så går det över så fort, allt löser sig så snabbt och enkelt.
Jag önskar att mitt liv var en tv-serie just nu. Att allt det onda bara kunde försvinna, lika snabbt som det kom. Eller att det onda kom, allt på en gång nu, men sedan löser sig allt, det blir många ledsna miner. Men då vet man att snart är det över. Hur ska man veta det nu? Är det över snart?!
jag vet inte om jag orkar det här en gång till. Jag vet inte om jag orkar se ditt hjärta brytas en gång till. Att se tårarna rulla nerför dina kinder, oftast vid frukostbordet, det är då man precis har fattat att det är verklighet det som händer. Eller att se dig sitta där ute och röka cigarett efter cigarett, precis som att det skulle göra allting bättre. Att bara sitta och titta på helt hjälplös.
jag förstår inte hur egoistisk man kan vara. Förstår du inte att du inte kan hålla på såhär resten av ditt liv. Du kommer inte att ha en enda vän kvar, och det är ju inte mer än rätt om du behandlar dina vänner så som du gör nu. Nu förstår jag plötsligt varför folk lämnat dig innan.
hur kan man vilja vara vän med någon som bara tänker på sig själv, som sparkar på den som redan ligger?!
Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()